Mattes hjärtan.

Vill typ bara skrika, fluuuuuuuufffffffinsmuffin. Typ så känner jag just nu. Säkert endast av nervositet. Nu är det faktiskt bara en dag kvar! Jag håller liksom på att tvätta det allra sista nu. Och om några timmar åker jag mot Nynäshamn! Ohhh så nervös. Så uppspelt! Nu har jag verkligen min wow, aha och pirripirr känsla! Den jag sa att jag ville få känna igen. Och nu kan man verkligen säga att jag har den känslan. Vill springa runt i en ring och göra små grodorna dansen. Men typ. Typ så känns det.

Annars då? Så är jag förbaskat trött. Skulle helt seriöst kunna somna här, sittandes vid min dator, i min datorstol. Så trött. Men inte att förglömma, så kom jag faktiskt upp! Trotts att jag kom i säng vid 0400 tiden. Så himla stolt över mig själv.

                     
Lilla Elvis korven, även han kommer jag sakna! Min andra lilla sovpartner.
   

Mina älskade små sockerkorn så jag kommer att sakna! Skulle velat tryckt ned dem i mitt handbagage. Bredvid min kudde, dator, bok och dessa små saker. Tänk att få gå runt där på Puerto Ricos gator med mina två djur strax efter mig. Lilla Grå lös och Minoo i koppel, pga alla lösa katter. Gör faktiskt lite ont i mattes hjärta att behöva lämna mina två djur. Black and white. Favoriter.
Men lilla Grå har som alltid det bra hos min underbara bonus familj. Och lilla vovvsan har det som alltid bra hos min far och bror. Så allt är väl typ, bättre än bra.

Ju större, desto bättre.

Älskade faster bjöd då som sagt mig med familj på en avskedsmiddag ikväll. En helt underbar god och stor middag med underbara. Vad skulle vi göra utan vår familj, släkt och vänner? Ju större desto bättre. Obeskrivlig kärlek.

Beslöt mig för att packa om mina väskor nu när jag kom hem. Har säkert packat om cirkus åtta gånger men nu ska (a-håller tummarna) både väskorna hålla sig under tjugo kilo! Annars tar jag snart väskorna och dumpar utför fönstret. Bokstavligen.

Klockan börjar närma sig 0200 slaget, och jag ska ännu duscha.
Hur ska lilla jag komma upp till 0700.

Och under första packningsförsöket var det en tung elefant som vägrade att flytta på sig.

Walk around the house like a fucking champion.

Och fick uppleva första december snön för i år idag. Så inte min grej, snö. Men ändå så har snö sin charm. Sin mysfaktor i sig själv. Var på vägen ner till tvättstugan jag upptäckte det. Och jajamensan!! Idag hade jag ännu lite mer tvätt. Och har nu hittat ännu lite till som ska tvättas i morgon klockan 0700. Och jag som inte hade några kläder. Hur gick detta till..hur som helst så små pratade jag med farsgubben här om dagen och undrade om jag skulle hinna få se snön innan jag åkte. Så nu är jag nöjd.

Ska snart iväg till mina små kusiner med familj i Huddinge, som bjuder på middag. Och hur bara bäst är inte det! Underbaringar.

   

 

Breathing dreams like air.

Och känner att jag börjar få lite koll på läget. Känner inte alls denna oro och stress som jag gjorde för någon dag sen. Allt börjar falla på plats och ja, nu är det redan lördag. Tre dagar kvar, och skriver det med ett leende på läpparna. Kommer säkert få en sådan där jobbig separationsångest. Separationsångest över att behöva lämna mina underbara vänner på Gotland, och framförallt min pappa, bror, hund och häst.

Brukar inte vara den person som får hemlängtan. Tycker däremot att det är jobbigt att krama hejdå. Och under mina år på Gotland, var det lika jobbigt varje gång. Men när jag väl var på ön så kunde det ta dagar innan jag pratade med familjen, och månader innan jag åkte hem och hälsade på. Men att flytta till Gran Canaria blir liksom en helt annan grej. Känns det som. Längre bort om inget annat. Blir det jobbigt, är vi ju två. Så får sno åt mig några kramar av Lisa om det skulle vara så. Sen må det vara längre bort än Gotland, men ändå tillräckligt nära.

På söndag blir det en tur till Nynäshamn för att hämta upp Lisa som kommer med Gotlandsbåten. Och så fort hon stiger in i bilen, börjar vår resa. Vår resa tillsammans, mot värmen. Ska bli så himla kul att få dela denna upplevelse med Lisa. Dela kommande minnen. Så ser mycket fram emot vår resa, tillsammans.

Annars då? Jo jag har i princip packat klart mina två resväskor. Varit orolig för vikten, men verkar som att jag klarar mig. Hoppashoppas. Alltid lika nervös. Flyget bokat och går vid 1100 på måndag. Boendet för en vecka är bokad på Boston Bungalow. Där vi både bott förut, men inte under samma resa. Billigt, nära och bra till centrum.

 

 

Välkommen ombord kära familj och vänner!

Och den 1 December tar jag med en del av mitt liv i resväskor och tar flyget till Spanien. Känns så overkligt. Nästan lite nervöst. Eller kanske lite uppspelt? Jag vet inte men nu händer det faktiskt. Nu händer det på riktigt!

Själva idén var ju att jag skulle åka själv. Sökte jobbet och förberedde mig för en ensamflytt helt enkelt. Men är så glad över att min kära vän Lisa ringde mig för några dagar sen och sa att hon också ville flytta till Gran Canaria (som då var helt ovetande om att jag redan sökt jobb där.) Och på bara några dagar, så var det klart. Och flyttar om mindre än en vecka. Helt sinnes.

Vilken resa. Vilka spännande kommande dagar, månader. Och jag hoppas att vi ska trivas, och att vi blir förjävliga säljare.

Så, nu börjar ännu en ny resa som ni kan få följa om ni vill.
Välkommen ombord kära familj och vänner, nu drar vi till Gran Canaria!

Och komiskt nog så kunde jag för stunden inte hitta en normal bild på mig och Lisa. Eller så orkade jag bara inte.

 

 

Och det känns så fruktansvärt bra. Spontant och bra.

Och ibland, så tror jag bara att man måste göra det. Att man ibland måste göra det utan att tänka så mycket. Jag tror jag tänker alldeles för mycket. Jag tror mer att jag bara ska ta och göra det. Jag tror det kan komma ut något nyttigt och kanske framförallt något bra från det. Om inget annat, lärdom. Sådan där erfarenheter som kan vara bra att ha i sin “ryggsäck.” Så, bara göra och bara vara. Bara ta det som kommer. Visst låter det som en helt suverän idé? Och ja, för nu så vet jag varken vad jag vill plugga med, har inget jobb och har i praktiskt sätt inget som håller mig kvar här. Förutom familj, djur och vänner dvs. Men förhoppning vis så lär dem finnas kvar ett tag till. Så jag hinner. Jag vill liksom komma ut, komma iväg. Uppleva världen medans jag ännu är ung! Innan all dess framtida funderingar måste komma ikapp en. Jag vill leva livet innan allt sådant där vuxet måste börja. Jag behöver att något ska hända! Jag behöver något nytt! Någon rush! Wow känslan ni vet. Så ja, jag gjorde det. Utan att tänka så mycket, så gjorde jag bara det. Jag bara gjorde en hel spontan grej. Helt utom mina gränser. Något “så inte alls jag” gjorde jag. Och det känns så fruktansvärt bra. Jag hoppas nu på det bästa. För jag vill verkligen det här. Jag vill hitta min rush, wow, aha, pirripirr känsla igen!

Och hemma jag är, igen.

Lite mer än en vecka har nu gått sen jag kom hem igen. Jag kan utan tvekan säga att detta var mitt livs bästa partyresa. Mitt livs bästa resa. Med mina helt solstrålande underbara vänner. Långa nätter in på tidiga mornar. Nätter och mornar med party, dans, drinkar och gulliga killar att prata med. Dagar med snack om natten som var. Dagar med plask i poolen. Dagar med bekymmer som, “oh nej…min sololja tog slut.” ” Vad ska du ha på dig ikväll?”
Men hallå, är inte det livet? Blir aldrig trött på dessa GC resor.
Skulle kunna skriva hur mycket som helst om denna tjejiga partyresa, men skulle bli alldeles för mycket att läsa. Säkert något som dessutom bara intresserar mig och mina väninnor. Men oj alltså. Vilken resa, vilket minne för livet. Världsbäst med världsbästa vänner.  Brukar alltid vara jobbigt att komma tillbaka, men nu..oj.. nu gör det nästan lite ont i kroppen. Så mycket vill jag tillbaka.